Isolerad.

Det känns som jag sitter bredvid er, fast det finns en osynlig mur emellan oss. Jag vill skrika ut hur jag känner, jag vill gråta men ingen verkar lyssna. Kylan mellan oss kommer jag aldrig förstå, varför är alla så jävla komplicerade? Alla är så engagerade i sina egna liv men jag sitter ensam kvar förvirrad, förtvivlad och har gett upp hoppet. Dessa känslorna känner jag inom mig varje dag men de har inget med självmord eller så att göra så ingen missförstår min text, mina tankar. Jag känner mig bara så jävla konstig och utanför ibland, har antagligen med min uppväxt att göra. Men allt går bara neråt, enda sen jag blev tonåring har de varit tunga backar, knivga backar, vattenfyllda backar, dödens backar, förstår du? Ge mig en kärlek och glädjes backe så jag någon gång förstår meningen med 1+1=2.... I lördags var det fest, en förjävlans brakande fylle fest, minns inte mycket av de. Drack 1.5 ren sprit, sa många konstiga saker, hade efterfest vilket resulterade i: ägg på väggar, ketchup på väggar. All mat uppäten , Snodda pengar, bestick, en krok i hallen, snus och Cigg i tak, folk som däcka hos min granne - kyrkogården! Klagomål av granne, en cd spelare som väga spela så radion hela natten, En fest när den är som bäst, skicka iväg dom sista vid 5... Tack för mig Nykroppa, men gud va skönt de blir när jag flyttar härifrån! Nu börjar jag jobba om 5 timmar typ...just de kom hem ifrån jobbfan då fick jag stopp i avloppet så vattnet rann ner genom golvet till bulla, tack o gud vad jag älskar livet! /Cherry .